|
K3-Hem -> Artiklar -> En dag i en klättrares liv... En dag i en klättrares liv...
Pudde Hansson i Svartdalen, Norge. Foto: Rick McGregor 07.00. Morgon. Trött. Intar en snabb frukost, för att så småningom väcka de små extremiteterna i ens kropp till liv. Sedan, en vilande position, pillande på utrustning. Lite trevande, tills en och annan dåre skriker till att det är dags. -Dags för vadå? Man borde ta tag i sitt liv, istället för denna vansinniga idioti, tänker jag..... lite trevande. -Elden
är lös! Upp era förbannade böcklingar,
skriker en annan dåre och "basecamp" är
plötsligt förvandlat till ett big-city-pulse
där alla springer hundrameterlopp för att hinna
fram till insteg fortast möjligt. -Så där ja! Säger jag glatt. Vandrar iväg. Ett skramlande rack vid min sida, och efter att par minuters flåsande framme vid klippan. -Borde bättra på kondisen, säger jag liksom manande till mig själv innan jag humoristiskt ger min replagskompis en liten "smäll på käften". Överlägger sedan om vilken led som ska klättras. Vem ska gå försteman? Sten sax, påse får avgöra. Jag vinner. Pust! Jaha, då verkar det som om jag måste ge mig upp på fanskapet. Det är en grad 7+. Femton meter ihållande, inte för svårt, och inte heller för lätt. Brant och slopigt de första metrarna, därefter, ett skoningslöst överhängande tak som avslutas med en läskig run-out på x antal meter. -Det ser kruxigt ut där uppe, rent av scary, säger jag till min replagskompis, som naturligtvis bara flinar åt mig med svaret: He e bare å klätter! Knyter in mig. Tar på mig skorna. Aj, vad dom sitter åt. Nåja, det går nog bra. Ett ögonblick av total tystnad. Kroppen liksom förbereder sig för uppgiften. Psyket är lugnt, fullt av tillförsikt, ett lugn som också speglar av sig mot den vackra naturen omkring. Fingrarna griper tag om det första greppet, högerfoten placerad, OK! Som ett kryphål i tyngdlagen forcerar jag de första metrarna, och låter mig sköljas med av lusten att klättra. Klipper i och passerar första bult. Klick, klick, klipper andra bult, klick, klick, klick, klick, och så fortsätter det. En salig blandning av grepp i olika formationer. Nästan som levitation, fortsätter det. -Ta det lugnt, manar jag hela tiden mig själv, andas, avslappnad, fötter, fina moves, andas, avslappnad. Min säkringsman ser liten ut därnere på fasta marken tänker jag när jag blickar ner. Tillbaka till min uppgift, vilken är: Att ta mig upp förstås! Vänder blicken uppåt, WHAAMMM!!!! -Helvete, vilket tak!! Adrenalinet rusar, panik, ett efterlängtat sug att bara få släppa taget och lämna mig till föregående bult. -Kom igen, säger snart mitt psyke lugnande till mig, du klarar det. En tveksam satsning leder till ett ynkligt catchförsök. Fötterna lämnar klippan, jag flyger uppåt, ser en trefingerspocket, och..... missar den med en decimeter. Först, allting stilla, sedan dras jag våldsamt ner, marken närmar sig med oroväckande hastighet, tills jag slutligen fångas upp av min vän bulten. -Faan, jag var såå näära, skriker jag. Han därnere bara skrattar åt mig och mitt ynkliga jag, mitt hjärta, dunkedunkedunk, dunk, .., dunk..Och så har jag lugnat ner mig. Försök nummer två. Klättrar upp, catch, faller handlöst. Nummer tre, Klättrar upp, catch, faller handlöst. RIITSCHH!! En oerhört brännande smärta dyker upp I mitt högra knä. -Oj, måste ha slagit i det på "flygturen" ner, eller, som man säger: "Catch som air" eller "Log some flight time" Jag blir mot min vilja nerfirad till marken och säkerheten. Nederlag. Hmm, undrar vad som gjort klippan så arg. Min replagskompis likaså säkringsman tittar på mig. Han ser min depressiva uppsyn, förvånat men sedan bestämt. -Ett försök till, kom igen, du klarar det, säger han. Människan kan uthärda otrolig fysisk och psykisk press. I de mest pressade lägen så kan den där lilla lågan tändas, som gör att synen blir till en liten kon, hörseln försvinner, sinnen dämpas på ett sätt, men förstärks på ett annat sätt. Du blir ett med dig själv, ett med uppgiften. Allting bildar en enda enhet, där psyket och kroppen arbetar tillsammans. Total avslappning, total focus. Styrka, väl avvägda rörelser som bekämpar vår planets gravitation, som sedan bildar ett slags drömtillstånd, tills man väl uppe vaknar upp, och får det där osannolika ruset av glädje. Knyter in mig. Tar på mig skorna. -Aj, så dom sitter. Nåväl det går säkert bra. Och så iväg för ännu ett leadförsök. Klick, klick, passerar bultarna i god takt, total focus och jag infinner mig snart igen vid det där "helvetiska taket". Kanske en sekunds rädsla, men den byts snart ut mot obeveklig beslutsamhet. Tiden står still. Sänker min kropp. Tar fart. Kroppen lämnar klippan, och efter några tiondels sekunder hugger jag till likt en giftorm mot sitt byte. -Shit.....and Eureka!! Det funkade. Beslutsamhet. Inga misstag på sista metrarna. Fotarbete. Avslappnad. Klämmer ur det allra sista av vad mitt psyke klarar av. Får en plötslig rädsla, då jag inser att jag kan falla långt här, men skakar av detta och klättrar lugnt och beslutsamt upp den sista biten. Tystnad. Jag är uppe. Först en överväldigande lyckokänsla som snart också byts ut mot vrål och skrik som om jag vore nån slags vettvilling. Tårarna är nära. Applåder där nerifrån, kompisar som skriker av gemensam glädje till min prestation. Kroppen är slut. Sitter i "basecamp". Tar av mig selen. Stormköket pyser och kokar. En varm brasa som väntar senare på kvällen med eftersnack och kanske en öl också för att fira. Allt är tyst. Tälten, som står som små furor, i ett landskap liknandes en stor amfiteater, det är vackert. Dags att gå och sova. 07.00. Morgon. Trött. Intar en snabb frukost, för att så småningom väcka de små extremiteterna i ens kropp till liv. Sedan, en vilande position, pillande på utrustning. Lite trevande, tills en och annan dåre skriker till att det är dags. -Dags för vadå? Man borde ta tag i sitt liv, istället för denna vansinniga idioti, tänker jag.....lite trevande. av Fredrik "Pudde" Hansson |
|
|
|
