K3-Hem -> Artiklar -> The Maiden Voyage

The Maiden Voyage

Luften känns mjuk. Det riktigt doftar vår i atmosfären. Ovanligt varmt för årstiden, tänker jag, allteftersom jag stuvar in det sista av klätterutrustningen i den vita Volkswagen pickupen. – Okej, det var det sista, säger jag till Crille, min klätter compañero, som genast trampar på gasen och får den vita pickupen att långsamt börja röra på sig. Vädret ser gynnsamt ut och våra hjärtan känns lätta; trots det vet jag inom mig att jag nu lämnar tryggheten bakom mig, att jag är på väg att göra någonting som kan vara potentiellt farligt, att ett enda misstag kan vara ödesdigert.

Pickupen vrålar fram längs väg E10. Landskapet runt omkring mig är välkänt. Alla dessa bergstoppar, dom har jag sett ända sen barnsben. Familjeutflykter, friluftsdagar med skolan, och så förstås de gångerna min far tog mig med till Abisko för att klättra upp på berget Njulla.

Vårat mål för dagen är att försöka klättra isfallet ”Lillpakte” som det kallas i folkmun. Fallet ståtar med en obruten fin linje på nära femtio meter. Det är inte speciellt högt, men exponeringen och utsattheten gör detta till en attraktiv och mycken fin tur. Översta delen av fallet är också tämligen brant, och har graderingen WI4 (WI4= waterfall ice, svårighetsgrad 4). - Fan vad det hade smält borta i Kurvan sen förra helgen, påpekar jag till Christer som ser sammanbiten ut. Vad som rör sig i hans inre kan jag inte säga, men jag antar att det är en blandning av nervositet, spänd förväntan och lycka. – Dessutom verkar det vara väldigt lite snö fram till insteget, så det borde bli en lätt match att ta sig fram. – Härligt, säger han uppmuntrande. Det finns inget värre än jobbiga anmarsher; - kommer du ihåg förra våren uppe i Låkta? Vilket slit! Skrattandes kommer jag ihåg hur löjligt det måste ha sett ut. Två klättrare som formligen kravlar sig upp till insteg. Resten av resan förflyter i en slags dimma. Vi pratar om utrustning, om detaljer på den förestående turen, och en hel del annat klätterprat som antagligen skulle ha gjort en vanlig människa vansinnig.

Under de dryga två år som jag hitills kallat mig klättrare, har jag upplevt en hel del faktiskt. Jag har fått äran att klättra med folk som varit mycket bättre än mig, och det har förhoppningsvis lärt mig någonting både ifråga om prestationer och säkerhetstänkande. Sedan första dagen blev jag besatt, och sen dess har jag aldrig sett mig om mer. Klättringens enkelhet, med dess allvarliga betoning, den asketiska stimulansen i att pröva modet, självförtroendet och de underbara vännerna; att kunna beräkna riskerna och veta att man klarar av det. Det är en underbar känsla. Klättring är och kommer alltid att förbli en risksport. Och just därför lockar den. Utan riskerna och allvaret skulle den bara vara ett av hundratals andra banala tidsfördriv. Klättring är som livet självt, fast i skarpare relief, att kunna fatta rätt beslut i ett pressat läge. Crille, min compañero, är lika tokig som jag, och det speglar sig nog på den varma vänskap vi utvecklat under de otaliga dagar vi spenderat runt om på klipporna, i träningslokalen och på krogen där vi tömt ölglasen i ett slags salut om vilka häftiga grabbar vi är, ”- Tja, dy vet, de er heftika snuppar de där!”. Vad man inser snabbt är den totala fokusering sporten kräver, och tilliten till sin replagskompis. Att koppla samman sig i ett femtio meter långt rep med sin kompis är en mycket intim handling, byggd på förtroende och tillit. Om man inte litar på varann är det stor risk att man inte klarar av det man tänkt sig. Ett misstag från den enes sida kan bli katastrofalt för hela replaget.

Den vita pickupen tappar succesivt farten och vi parkerar i en ficka längs vägen. På vår vänstra sida ser vi nu tydligt isfallet längre upp som liksom står där som ett monument i tid och rum, väntandes på oss. Det har antagit vår utmaning. Det är alltså vi två, mot femtio meter och gud vet hur många ton is. Vinden har tilltagit lite i styrka, och längst borta i horisonten mot norska gränsen syns moln som täcker himlen. – Jag gillar inte riktigt den här vinden, påpekar jag till Crille när vi gör i ordning säckarna. – Undrar hur det är däruppe?
- Tja, det finns bara ett sätt att ta reda på det, säger han med ett självbelåtet grin på läpparna.
- Mmm, Nåja, det är väl lika bra att se till att trivas medans vi är här, säger jag, och sätter tummen upp i vädret.

När vi inleder vår anmarsh möts vi av vårt första bakslag. Vad vi trodde skulle vara ankeldjup snö visade sig vara något helt annat. En decimetertjock skare som precis inte höll för våran kroppsvikt, tvingade ner oss i det undre, mjukare lagret som gick oss upp till knävecken. Likt en mardröm som aldrig tar slut kämpar vi genom terrängen, modfällda och trötta. Krafterna försvinner oroväckande snabbt, som när man dricker ur en trettiotre centiliters cola. ”Herregud, hur ska man orka klättra uppför det där fanskapet?”, ”kommer vi ner i tid, innan det blir mörkt?” Tankarna går, jag sätter den ena foten framför den andra, och kämpar flåsande vidare för att undkomma denna djävulska terräng och komma högre upp.

–Nä, nu tar jag en paus, säger jag utpumpad till Crille, tar fram kameran, i förhoppning att få en schysst bild av dagens ändamål. Crille följer mitt exempel även han, och ber mig fotografera honom i magic pose framför vyn av isfallet. – Det här är utan tvekan den värsta anmarsh jag varit med om hitills, säger han och skakar på huvudet. – Ja, förhållandena är hemska, långt värre än när jag var här sist, säger jag och instämmer. Det här blir sista gången jag klättrar Lillpakte…..åtminstone för den här säsongen, säger jag med ett flin och axlar ryggsäcken. Crille påbörjar ett grymtande och skrikande ála en viss galen tysk som vi sett i en film han laddat ner från internet tidigare i år. – fuck, fuck, Fuck, FUCK, FUUUUCK!!! Jag ramlar, vrider mig i skrattkramperna, när jag drar mig till minnes denna galna herre med tysk accent som vrålar ut de fula orden. Vi fortsätter anmarshen i ett hysteriskt skrikande och skrattande, målandes upp nya scenarion med denna tyskengelska accent: Fuck!, Give me more Slack! Fuck, You Fucker! Slaaack! Fuuuuck! Jawohl!

Äntligen har vi kommit förbi det värsta, och jag skymtar den sista stigningen. Vi har gått diagonalt uppåt från höger flank. Det har också varit vår mening. Detta för att undvika den krävande blockterrängen till vänster om oss, som vi absolut, till varje pris ville undvika.
Jag ser en liten isbulle på min högra sida. i tysthet hoppas jag att den slingrar sig ända upp till fallet. Då skulle vi kunna gå med stegjärn sista biten. Det visar sig att jag har fel, men det inger mig ändå ingen bitterhet; Häruppe har det smält så mycket snö, att stora passager är barmark. Sista sträckan tar inte mer än tio minuter att avverka och jag kastar mig ner i snön vid insteget, slänger av mig ryggsäcken och bryr mig inte om någonting för en bra stund. Vinden tilltar och avtar, som i ett växlande accelerando och ritardando. Crille kommer upp strax efter mig, till synes lika slut som jag, och plockar upp dagens matranson. FIKADAGS!! ropar vi glatt och tar fram det lilla som ska hålla oss på benen för resten av dagen. För min del består ”lunchen” av två smörgåsar samt en halvliter vatten (som jag naturligtvis glömde i bilen). Min kompanjon är snäll nog att bjuda mig på lite av hans te. Generöst, med tanke på att hans matsäck är lika liten som min. Te! Javisst! Det är väl klart som själve Fan att vi gör som sherpa i Himalaya och dricker te! På halvfull mage tar jag på mig selen, rackar på, och kontrollerar allt en extra gång. Jag räcker några isskruvar till Crille, och gör en standplats på två skruvar och kopplar in mig. Vi har tänkt dela upp fallet i två korta replängder. Crille leder den första, medan jag leder den andra kortare, men brantare repan.

Han tar ett djupt andetag, planerar sin klättring. ”Säkring klar” säger jag och med allvaret i sin blick lämnar han marken och gör sina första moves. Yxorna fäster bra i isen. Den är mjuk och plastisk och utan synbar ansträngning smyger han uppåt på sina fronttaggar. Då och då kommer is nerfarande, och som vanligt är vissa bumlingar större än andra, vilket märkbart ofta kan vara obehagligt för säkringsman. Det viner och visslar, och det karakteristiska ljudet av när yxorna huggs fast i isen är svårt att undgå. Jag ser hur han kommer allt högre upp. – Hur är isen? Ropar jag. – Bra, riktigt mjuk och fin, och skruvarna tar ändå rätt bra, ropar han tillbaks allteftersom vinden tycks tillta mer och mer. Efter ett tag försvinner han ur sikte, och jag befinner mig ensam vid foten av fallet, matar ut rep allteftersom han tar sig uppåt, lämnad ensam åt det vackra scenariot omkring mig. Is, klippa, snö. Åt söder den mäktiga silhuetten av Kaisepakte och åt norr linjen av topparna som omger gränsen till Norge.

Att stå på stand och säkra någon är inte det mest givande man kan göra, åtminstone inte vid isfallsklättring. Det blir kallt, när man stillastående matar ut rep i vad som ofta tycks (men kanske inte är) vara en evighet. Då och då försöker man hoppa av sig kylan som biter sig fast i ens kropp. Tillfälligt återkommer värmen någon stund, tills kölden åter tar sitt grepp om en och man börjar skaka okontrollerat. Än hörs hackandet av yxor och stegjärn som långsamt tar sig uppåt. Jag börjar sjunga banala visor a´la Eddie Meduza för att få tiden att gå. Vinden har lättat något. Däremot tycks molnen jag tidigare såg borta i horisonten ha glidit närmare. Varför tar det sån tid?, undrar jag när jag återkommande stirrar upp i blindo för att försöka få en uppfattning om hur det går för han däruppe. Det är bara att härda ut. Antagligen kommer jag också att ta tid på mig på min repa, så det är bara att se glad ut och vänta. Plötsligt stannar repet att löpa. Äntligen, tänker jag. Nu gör han säkerligen standplats däruppe någonstans. Jag börjar förbereda mig, och river min stand. Kontrollerar att allt är med en extra gång, och hör äntligen ”säkring klar” långt där uppifrån. Ingen tid att söla nu! tänker jag och börjar snabbt och bestämt att följa på Crilles repa. Som andreman kan man klättra mycket snabbare än om man går som försteman, då man inte behöver oroa sig över ett fall, och således går det rätt snabbt uppåt. Jag stannar där han lagt sina mellansäkringar, skruvar ut dom och fäster de i min egen sele. Värmen kryper in i kroppen, allteftersom jag effektivt arbetar mig uppåt. Efter att ha tagit mig upp ca tjugo meter, svänger fallet av i en skarp kurva åt vänster. Tio meter ovanför mig ser jag Crille med ett stort leende, allteftersom han sträcker repet ju längre upp jag kommer. – Kan du kolla den där 18 cm skruven? Frågar han. – Jag tror jag drog fanskapet i sten. Efter att ha skruvat ur den, synar jag den noga, och finner att två av tänderna har blivit trubbiga. – hmm, jag tror inte det är så farligt, det här borde du kunna slipa till själv, säger jag. Till råga på allt hade han köpt den alldeles nyligen, och man såg irritationen i hans ansikte, när han liksom påpekade för sig själv: Vilken idiot jag är! Hur kunde jag göra en sådan missbedömning? Jag borde ha tagit den korta i stället, stön!

Kort därefter infinner jag mig vid standplatsen och kopplar in mig. Slappnar av och låter skruvarna ta hela min vikt. Vanligt folk och fä ser nog med misstro på dessa skruvar, men faktum är att de tål avsevärda belastningar i bra isförhållanden. (En isskruv är oftast en 17-22 cm lång rörformad skruv som skruvas in i isen. i bra is tål de ett fångryck på ca 1000 kg).

Bra kämpat! Säger jag till Crille, och han ger tummen upp. En kort paus ger mig lite andrum inför min repa. Standplatsen är väldigt vackert belägen. Den känns exponerad, just på innerkanten av det branta partiet och intill ett välvt klipparti vars tak krönts av små istappar och kristaller som får en att tänka på sylvassa tänder. – Jävlar, skriker Crille till. – Repsallad, hur fan kunde det trassla sig så här, och åttaknop på det också! Det är svårt att hålla sig för skratt när han muttrande arrangerar om sin inknytning och försöker reda ut härvan. Efter tio minuters slit har vi så rett ut repet och jag tar över en del överbliven utrustning. – Är du redo? Frågar han, spänd i sin blick. – Ja, så redo man nu kan bli, fast det ser onekligen ganska brant ut. Och så har jag ingen aning om hur det är längst upp.

Säkring klar säger han till mig. Jag står stilla några ögonblick, blundar, och ser mig själv klättra enkelt och vackert uppför isen. Tar några djupa andetag, liksom förbereder mig för allvaret i uppgiften, och slår in yxorna i isen. Med ett lugnande ljud sjunker de djupt in och jag kliver ut på den branta pelaren som nu är centrum för min koncentration en bra stund framöver. Jag lägger en första säkring tidigt för att eliminera risken för ett fall på standplatsen, vilket är allvarligt. Beslutsamt klättrar jag uppåt mot det branta partiet, lägger i en mellansäkring till, och fortsätter. Jag rycks med av den ohämmade glädjen av att klättra, och för ett ögonblick glömmer jag bort rädslan, och adrenalinet som långsamt flyter ut i blodet. Total fokusering. Synen minskar till en liten kon, och allt runt omkring är borta. Det är bara jag, och nuet. Hade jag varit en laser hade jag bränt rakt igenom isen. Trots att psyket känns bra, säkrar jag rätt mycket. Skruvar, kopplar i. Placerar yxorna, och ställer mig på fronttaggarna. Det är vackert.

”The simple vibration, infinitesimal.
Air, water, vaccum,
Infinitesimal vibration,
Measured movement,
To be precise,
To feel. To measure,
To estimate. To program,
Movement of looking upward,
Redistribute energy once more,
Movement,
Impact,
Placement of the pick,
To perceive,
Air, water, vaccum,
Infinitesimal vibration,
To feel” Christian Haase

Vinden tilltar mer och mer och jag undrar hur det är på toppen. Jag är nästan uppe nu, endast ett fåtal meter återstår. Jag lägger en sista mellansäkring och tar mig vidare, beslutsamt, med en vilja som inte kan bräckas ens med stål. Jag stannar för att hämta andan, och med ens får jag en obehaglig känsla i mig. Jag tittar upp och finner att de sista metrarna täckts av snö. Inunder denna snöskare hade isen utvecklats till ett luftfyllt sockerfnöske. Det fanns inte en möjlighet att säkra, och att reversera (klättra nedåt) skulle antagligen göra risken för att falla ännu större. Tankar väcks i mitt inre. Bilder målas upp i hjärnan. Kroppen skriker åt mig att det är en farlig situation, som när någon ger en lätt knuff på skämt när man står vid kanten på taket av en hög byggnad. Kroppen vrider sig i skräck och hjärtat bultar i ett rasande tempo.

Jag försöker lugna ner mig, och det lyckas också efter ett tag. Jag befinner mig i en typisk ”climb or fly” situation. Antingen är man stark nog psykiskt att klara pressen och fortsätta, är man inte det kan man lika gärna släppa taget och flyga. Förtvivlat försöker jag få fäste med isyxorna, men de slinter gång på gång, snö vräker ner över mig när jag försöker rensa bort det värsta på ytan. Jag inser rätt snart att om jag tappar taget, får jag räkna med ett fritt fall på kanske femton meter, innan jag fångas upp av mina säkringar, som i denna situation tycks vara väldigt långt nedanför. Tanken på att falla gör mig mer bestämd. Hjärnan manar mig hela tiden: Vad du än gör, fall inte! Ta det lugnt, metodiskt, perfektion. Faller du kan du göra illa dig, eller åtminstone lätt bryta av en fot och spoliera din sommarsäsong! Jag har en meter kvar för att ta mig över kant. Vindarna är extremt starka, och håller på att kasta av mig gång på gång, vilket är väldigt nervpåfrestande. Desperat hugger jag in yxorna i det sockriga snö-islagret och jag tvingas mot min vilja att lita på placeringar som egentligen inte är bra. Jag ställer mig försiktigt på mina fronttaggar. Som i skräck känner jag hur yxbladen glider och är på väg att skära ur. En stor klump känns i magen, och det svartnar för ögonen, som hos en drucken. Nu finns ingen tid för osäkerhet, och jag trippar upp ännu lite till. På toppen får jag in två marginella placeringar i tunn is, vilket känns som räddande och jag kliver upp än mer. Ytterligare några försiktiga hugg med isyxorna, och jag är uppe! Kroppen jublar. Jag klarade mig. – Fanimej, jag klarade det! Efter att ha sneglat åt höger ser jag då en isbulle där jag kan göra stand. Fem minuter senare är jag inkopplad och känner hur hela kroppen släpper sin koncentration och spänning. Jag kan slappna av. Jag är säker.

Jag skriker ut ”säkring klar” så högt jag kan ner till Crille. Antagligen hör han inte mitt anrop och jag gör tre distinkta ryck i repet som betyder att allt är grönt och att han kan börja följa. Tiden går än en stund, och jag känner än ingen indikation i repet på att han börjat klättringen. Jag skriker säkring klar en gång till. Efter ett tag släpper spänningen på repet och jag vet att min vän nu kämpar sig uppför den sista biten. Vi hade klarat det. Det hade varit jobbigt och bitvis lite läskigt, men i slutändan hade allt gått bra. Snart skulle vi börja gå ner. Till bilen, och, till tryggheten. Snart hör jag de välbekanta ljuden av isyxor och jag ser hur Crille kämpar sig upp. Vindarna har nu uppnått stormstyrka. Det blåser så förfärligt att jag kan skatta mig lycklig som sitter fast i två isskruvar. Crille har nu kommit upp till den sista delen och han ser märkbart trött och frusen ut när också han desperat försöker få yxorna att fästa i den sockerfyllda snö-isröran. Han är helt slut ner han lyckas ta sig över krönet, som tack vare snön, gör sig påmint av ett överhäng. – Fy faan, skriker han, du är ju helt galen! – Jo, säger jag, fast man hade ju inte mycket till val. Crille sätter sig i säkerhet och säkrar mig medan jag river standen. Sedan sitter vi ett tag på toppen av Lillpakte i stormförhållanden. Det är omöjligt att hålla leendena tillbaka. Vi klarade det. Efter ett snabbt sorterande och när vi lindat ihop repet börjar vi nedstigningen längs högra flanken. Vinden är fruktansvärd. Flera gånger håller den på att kasta omkull mig och jag måste huka mig ordentligt för att hålla mig på benen.

När vi kommit ner en bit från toppen mildras blåsten något och det tar inte lång stund förrän vi befinner oss vid foten av den tvåhundra meter långa klippväggen. Vi traverserar försiktigt åt vänster för att komma tillbaka till insteget där våra ryggsäckar finns. En alpin känsla kommer över oss. Is, snö, klippa. Nedstigningen följer en snösluttning på 35 grader, där vi försiktigt tar oss ner på fronttaggsteknik och håller balansen med yxorna. Tio minuter efter det befinner vi oss vid säckarna, och börjar omsorgsfullt racka av och stoppa ner utrustningen. Jag är väldigt trött. Dagen har frestat hårt på både psyke och kropp. Sakta börjar vi den sista nedstigningen, och glädjer oss att det blir så mycket lättare än under anmarshen. Vid ett tillfälle halkar jag på en isplätt, och glider nerför okontrollerat, allteftersom kroppen får en allt högre hastighet. Abrupt stannar jag välbehållen vid några stenblock. Pust! Varför hade jag inte yxan i handen? Hade detta varit på fel plats hade det kunnat vara allvarligt, tänker jag, medan jag försiktigt hasar mig upp och fortsätter nedåt.

När vi så småningom skymtar bilen där framme, känns det som en hägring. Av med klätterkängorna och på med tennisskorna. Och sedan in i bilen och värma sig. Vi tar oss tid att äta lite choklad samt dricka vatten innan vi beger oss hemåt igen. Vi gratulerar varandra till en lyckad tur. Crille startar upp den vita pickupen och motorn ryter glatt. Vi är på väg hem. Under återstoden av hemfärden har jag svårt att hålla ögonen öppna. Inte heller många ord sägs. Det är överflödigt. Tankar från turen cirkulerar i mitt huvud, tills jag faller i glömska. Jag vaknar upp strax innan vi är hemma i Kiruna, och längtar efter det goda målet mat och duschen som nu väntar. Pickupen stannar utanför mitt hus där det hela började för snart nio timmar sedan. Tackar min käre vän för ett fint äventyr, och trycker ner handtaget till min dörr. Börjar redan sakna bergen och längtar redan tillbaka till nästa äventyr. –Suck, jaha, då var man hemma igen.

/Fredrik "Pudde" Hansson