K3-Hem -> Artiklar -> Luossa - The true story

Luossa - The true story

Som alla vet och förmodligen är väldigt ointresserade av, är det faktum att Luossa under 1900-talet "chippades" fram av ett gäng gruvarbetare på jakt efter malm. Och att det efter ett antal år beslöt dock LKAB att dagbrottet var tomt och därmed värdelöst. Företaget satte nu upp ett högt staket runt området för att hålla objudna gäster borta. Detta förbud höll ända fram till 1980-talet då några personer började anse att Luossa ändå kanske hade ett värde - nämligen ett klättervärde.

Av de första prospekterarna är nog Mathias Ryrland och Magnus Pudas dem som skall ha mest kredit för deras arbete. Under -87 började dessa två män att så sakteliga sätta upp den ena tradturen efter den andra. Hela tio turer sattes upp, där ibland klassikern "Sluta slå gamla tanter" och den svårsäkrade "Tidelag". Året därpå hade grabbarna kommit på att sportklättringen var på intåg i Sverige och Hiltin togs för första gången upp till klippan. Det bör ju faktiskt påpekas att detta var relativt tidigt för att vara i Sverige. Med borrmaskinen i högsta hugg banade Ryrland ny mark och satte upp den numera kultförklarade leden "Stetson". Detta blev därmed Stora väggens första led och innehöll både försiktig face- och elegant laybackklättring. Den fick graden till 7 och blev i och med det Luossas hårdaste testpiece. Även denna sommar lyckades Pudas att toprepa hans projekt inne Rektorn som senare döptes till "East Face of Alfons Åberg". Leden som finns på en lätt överhängande vägg innehåller bland annat ett kraftfullt laybackkrux på en ryslig sloper, även denna fick grad 7.

Under -88 gjordes även en rad andra leder och även andra klättrare började göra nyturer, däribland Franz Schneider. Vid det här laget hade Kiruna och Luossa, tro det eller ej, fått ett nationellt rykte som en av de mest exploaterade sportklätterklipporna i Sverige. Här hade klättrarnas traditionella moral flugit bort och istället hade stålbultar och toppankare slagits in.
Detta rykte nådde även den svenske nytursgalningen Johan Luhr som besökte Kiruna tack vare sitt dåvarande arbete som reservofficer.
Efter ha spenderat 1-2 dagar i Kiruna -88 och märkt att Luossa faktiskt innehöll lite nyturspotential beslöt han för att komma tillbaka året där på. Men Luhr hjälp höjdes ribban i Loussa rejält med leder som "Tough guys…"och "Svenskt stål". Helt plötsligt hade den stenhårda Stetsons små lister blivigt jugar, och Luossas hårdhet hade drastiskt kommit in i 8:a registret.

När 80-talet passerades och Luossa klev in i 90-talet togs utvecklingen över av den redan nämnda Schneider och ständige klätterkompis Stefan Norman. Dessa två herrar som relativt frekvent besökte Frankrike hade verkligen börjat få upp ögonen för den nya sportklättring. Norman och Schneider började tillsammans utveckla en ny vägg längre ner i dagbrottet. Inspirationen till arbetet kom från Styxväggen i Bouox (Frankrike) och fick därmed det försvenskade namnet Styckväggen. Styckväggen som är svagt överhängande och relativt greppfattig skapade problem för de båda klättrarna. Men efter en snabb konsultation med Mr Hilti verkade problemet löst och snart hade fenomenet chipping fått sin fot i klättring i det gamla dagbrottet. Angånde moralen kring detta säger Schneider med glimten i ögat:

"Det här med chipping har ju ältas fram och tillbaka, men va fan kommer man från Kiruna så har man ju hela gruvbrytartraditionen i blodet."

Under -91 gjorde Schneider projektet längst till vänster som fick namnet Ödlan (7+/8-) och Norman gjorde de två längre till höger - Styckningen (8-) och Solly (7+). För alla er sportklättrare som testat den sistnämnda och funnit den gruvligt hård kan det sägas att Norman rensade, bultade och satte den på en eftermiddag. I och för sig kan man alltid som ursäkt spekulera över hur vida väggen har rört på sig eller inte… Alla dessa leders namn har också sin härkomst från Bouox - Le Lizard, Le Styx och Solly, som var någon skum historier med ett par japaner i Frankrike och deras uttal av Sorry.

Efter ytterligare ett år och några Frankrike resor rikare började även den hittills nästan bortglömda Rektorn att exploateras. Schneider, Norman och Mr Hilti gjorde snabbt framsteg och två turer och två projekt sattes upp i den oerhört överhängande tunneln. En av dessa var Schneider testpiece "Biceps Blues" som fick graden 8/8+ och blev därmed Kirunas hårdaste, dock står den fortfarande efter 8 år utan repetition så graden är inte konfirmerad.. Schneider satte även under -92 upp en ny led på Stora väggen som fick namnet Avanti med graden 8-/8. För den som inte kan italienska och funderat över varför denna led har samma namn som en kondom kan det förtäljas att detta betyder "kom igen, ta i eller framåt". Det finns även en matlagningsgryta i mitt ägo som bär detta namn, men vad det har med saken att göra har jag ingen aning om...

Efter dessa leder beslöt sig de två herrarna att Kiruna och Luossa hade gett sitt och packade sina väskor och drog söderut. Både Schneider och Norman hamnade i Göteborg vart deras utvecklingskurva fortsatte uppåt. Bara efter något år hade båda gått fransk 8a (9-) och Schneider blivigt fyra på SM. Norman startade även tillsammans med två andra frenetiska klättrare Sveriges första sportklättertidning vid namnet Jug. Idag är denna tidning internetbaserad och finns på addressen www.jug.nu.


Part II

Helt plötsligt dog hela den entusiasm och framåtanda som byggts upp ända sedan Stetsons glada dagar. Åren passerade utan att något hände, de lokala förmågorna försökte förgäves att repetera de redan existerade lederna.
Efter ett par år in på 90-talet lessnade till slut det gamla dagbrottet själv på att vara ensam och beslöt sig för att även han röra sig söderut. Men eftersom åren på nacken var komna och de numera inslagna bultarna vägde något kilo extra kom han inte så långt. Istället gav det resultat i att mer nyturspotential började dyka upp bland de gamla väggarna. Luhrs långa led (L.L.L). som tidigare varit en fingerjamspricka blev plötsligt en härlig bodyjam och två nya väggar öppnade sig efter en liten spricka blivigt ett stort gap. De lokala tolkade den gamle fel och trodde att han menade ondo och började skeptiskt studera varje liten rörelse. Detta gjorde den gamle lite putt och gav honom tanken att han minsann skulle visa dom uppnosiga små klättrarna. Och under en regnig eftermiddag lät han fälla halva Stora väggen som inkluderade Luhrs mäktiga spricka - "Svensk stål" (enbart en repedition som gjordes av Stefan Norman).

Skämt och sido har det alltid varit och kommer förmodligen alltid vara rasrisk i Luossa. Om du inte vet var de farliga områderna är så råder jag dig att kontakt klubbens styrelse för närmare rådgivning.

Under det kommande åren började de numera erfarna Big-wall killarna Peter Öhman och Kevin Edwards att sätta upp läskiga aid-turer och därmed bröts ny mark. Leden Bardolino som sattes up längst i Rektorn fick graden A3 och garanterar markfall från minst 7 meters höjd.
Även andra lyckades under årens lopp att göra ett par naturligt säkrade linjer men även en och annan topprepsled dök upp. Namn som kan nämnas i detta sammanhang är Joakim Gimholt och Hans Inga.

När 90-talet började närma sig sitt slut hade även Öhman under vinterhalvåret sett ljuset inifrån gymlokalen på I-22 och bestämt sig för att tag det i sin besittning. Detta gav efter en hård vinter resultat under sommaren -99 i form av första bestigningar av leder som "Gellivaarehäng" (7+) och Pudas gamla projekt "Eat meat or die" (8). Den första som finns på den svagt överhängde Hardwareväggen fick sitt namn efter att ett par "tuffa" Gellivaareklättrare som under en sommar hängt i den första bulten utan större framgång. Gällande den andra handlar det enbart om frågan hur vida neandertalaren fortfarande existerar inom oss människor eller inte…

Detta för oss plötsligt till dagens datum och därmed Luossas och denna historias slut. Dock är vi ju nu inne på ett nytt årtusende som säkert kommer att visa flera nya turer och projekt. Kanske kommer en dag även den gamle att innehålla en 8a eller varför inte en 9a…!?